Historia

Å andra sidan var mat ganska ointressant i det läget: Det var kopplet på väggen som var intressant. Roy, som intuitivt kände att det var söndag och allt spännande det innebar, hade full kontroll över situationen. Snart skulle kopplet tas ner och färden med Forden, husses B-ford Beda, styras mot övningsfältet på A6 i Jönköping. 

Roy fick rätt. I "Knäppet" väntade de andra hund­ägarna på att få kliva upp på flaket och slå sig ner på den hårda plåten med hundar och kaffekorgar för vi­dare färd till A6. Stämningen var hög och skallet från hundarna ändå högre när Beda drog iväg.

På A6 träffade vi själsfränder från Jönköping. Om vi var mellan åtta och tio ekipage från Bankeryd så var det mellan 20 och 30 från Jönköping. 

Kompetenta ledare lärde oss få hundarna sitta, ligga plats och gå fot bland annat. Spåra fick hundarna lära sig också. Jag glömmer inte den fina "overal­len" med rödakorstecken på som Roy fick efter avkla­rat prov.

I veckorna tränade vi hemma i Bankeryd. Först på Torp och sedan på Ekefors. Där byggdes hopphin­der, ställning för balansgång, stege, klätterplank. Och där växte funderingarna på att bilda en brukshund­klubb. Jag tillhörde dem som var med och knuffade på. Det fick räcka för min del. 

Vi som var med i övningarna på A6 exer­cisfält fick på ett tidigt stadium för oss att vi skulle bilda en klubb. Och det var under 1948 som jag tyckte att vi borde göra slag i saken. Jag hade viss vana vid att starta SBK-av­delningar. Det hade jag gjort i både Väs­terås och Hallsta­hammar.

Gustav Gud­mundsson, Sten Jo­hansson, Nils Skog­lund, Sven Storm och jag diskuterade det lite närmare och bestämde att inledningsvis bjuda in chefen för Ar­mens hundskola i Sollefteå. Han kom och berättade om skolans arbete be­träffande dressyr, uppfödning och systemet med fo­dervärdar. Sam­mankomsten hölls troligen på en aula och anta­let deltagare var glädjande stort.

Själv redogjorde jag för planerna på att bil­da SBK-klubb och att vi tänkt ordna med en dressyruppvisning lite längre fram.

Ett par veckor senare hade vi ett möte på exercisfältet. Jag hade lyckats att från Stock­holm locka ner en man i SBK:s huvudstyrelse som var väl bekant med dressyrarbete. Bland kallade hundägare var två odresserade schäfrar med förare som tjänstgjorde på en militär an-läggning några mil öster om Jönköping. Min vän och jag fick efter viss diskussion låna de två schäfrarna. Deras förare ansåg dem vara direkt farliga eftersom de inte var vana vid människor.

Vi tog hand om de kopplade hundarna och vandrade omkring med dem, pratade med och klappade dem. När vi blivit lite bekanta med varann gav vi hundarna små portioner dressyr. I början hördes då och då en liten morrning från våra fyrbenta kamrater men efter cirka en timmes arbe­te gick allt bra.

När jag något se­nare hälsade på den militära anläggning­en, och då också hundarna, bad hund­vaktaren mig avslöja den hypnosmetod vi hade använt oss av i dressyrinslagen med hundarna!

Vill du läsa mer om Svenska Brukshundklubbens historia klicka dig vidare nedan!