Ordförande funderar

Hemsökt av en beduin från Nyhleńs, räddas till livet av en finsk tango

En sak är klar i familjen. Berit skall inte stjäla och om hon stjäl skall till varje pris bytet återbördas till flockledarna. Dvs. familjen som fortfarande lever i den villfarelsen att de någon gång i historien kommer att uppgraderas till flockledare. Olika metoder för att få tillgång till Berits byte har under åren använts. Vissa sitter kvar i minnet som mer lyckade än andra.

I lugn och ro framför tv:n har kvinnan stoppat i sig kanelbullar, det ligger en kvar på fatet. Kvinnan lämnar rummet för ett ögonblick och naturligtvis stjäl Berit sista bullen. Djuret lägger sig under soffbordet och börjar tugga på bytet. Ingen skam i kroppen där inte. När brottet upptäcks av kvinnan slänger hon sig under bordet. Tar ett stadigt tag i Berits nackskinn och ruskar djuret så det knakar i hennes ryggmuskler. Samtidigt skallar de vanliga kommandoorden som aldrig tidigare haft någon effekt.

Loss, släpp, för h-vete Berit, skamfläck och annat ordbajs som virvlar in genom ena Basenjiörat och ut genom det andra. Läget var nu låst. Kvinnan ligger raklång under soffbordet med höger hand i ett stadigt grepp om djurets nackskinn. Berit med bullen i käften under tiden hon låter som när man släpper ut det sista vattnet ur badkaret. Prekärt läge, skulle kvinna peta ut bullen med den lediga handen, inte troligt. Att kunna klia sig därbak med alla fem fingrarna kändes plötsligt mycket viktigt att få uppleva igen. Då får kvinnan en idé, ibland är det bra att se mycket tv. På tv lyckas alltid hjälten att hitta ett verktyg som lösning på problemet. Så gjorde också kvinnan. Vilt ålande, fäktande, töjande och krafsande nådde tillslut kvinnans utdragna vänsterarm bordskivan och fick tag på fjärrkontrollen till tv:n. Med ett elakt triumferande flin tog kvinnan fjärrkontrollen. Berit har nämligen en tandförlust långt inne i munnen. Hörnet på fjärrkontrollen passade precis in i hålet där det fattades tänder. Det var bara att bända upp truten på djuret och bullen föll ut. Tur att kvinnans krafsande hand inte hittade brödfatet i stället, det hade varit svårare att få in.

En annan gång gjorde sonen en smörgås med korv och lämnar naturligtvis korvringen framme på skärbrädan. Vis av tidigare stöldturnéer kollar kvinnan korvpositionen, bra läge, högt uppe på skärbrädan. Korven var ointaglig, men väl bevakad av svarta blanka basenjiögon. Kvinnna vänder ryggen till och i ögonvrån ser hon någon som skymtar till. Det var Berit med korvringen i ett stadig grepp, mot buren i full karriär. Med ett snabbt handgrepp får kvinnan tag på djuret och den vanliga visan kör igång. Rusk, rusk av tjuven, knak i basenjins ryggmuskler, men inget annat händer. Det vanliga ordbajsandet flaxar runt i luften utan effekt. Under ruskningarna draperades det lösa korvskinnet sig runt Berits skalle. Djuret står blixstilla med korvskinnet virat runt huvudet och korvringen i ett fast grepp. Men hon morrar inte, kanske hon inte kan morra om ögonen är täckta av korvskinn? Där står hon som en beduin med kleptomattendeser hämtat direkt från Nyhleńs korvöken. Kvinnan ropar på sonen och ber honom ta den största ölsejdel som vi har och fylla den med vatten, kallt vatten. Som en hämndens gudinnan tar sedan sonen sejdeln och häller innehållet över beduinhuvudet. Finns det någonting som basenjis skyr som pesten så är det vatten. Effekten var omedelbar. Korvringen var våt och kladdig med djupa märken efter djurets tänder, med vad gjorde det. Vi vann….

Sonen i huset har utvecklat en rätt egen teknik. Han spelar på Berit som på en säckpipa. Han lyfter upp henne och kramar henne. Genast börjar djuret morra då hon inte tycker om nära, klämmande snorhyvlar som sonen är. Ju hårdare han kramar henne, ju mörkare och djupare morrar hon. Effekten blir då att kramar han henne lite löst morrar hon ljust, kramar han henne hårdare så morrar hon djupare vartefter trycket ökar. Med lite mer träning kommer sonen att kunna spela långa musikstycken på djuret. Med lite mer träning kommer sonen att spela långa musikstycken på djuret. Mycket snart kommer mannen och kvinnan att tätt sammanslingrade kunna glida ut på köksgolvet i en smäktande finsk tango, acompanjerade av sonen som spelar på Berit. kom inte och säg att man inte kan använda en basenji till någonting.

Förtrollad, förtvivlad, förintad, en onsdagskväll på planen.

I början på bekantskapen med Berit trodde kvinnan att det precis som på “gamla goda schäfertiden”. Varje onsdagskväll var vikt till att åka ner på brukshundklubben och träna lite, fika lite och surra med folk. Visst, kvinnan gjorde det ånyo, hon tänkte. Hur bra brukar det bli?

För att ta sig till klubben måste kvinnan ta Berit i bilen och köra några kilometer. Berit ylar i bilen. Om det ändå vore ett vargyl, djupt, stolt med hela vildmarkens mystik vibrerande i varje ton. Nej då, Berit har en gäll skärande ton, som ett piskrapp slår det mot trumhinnan och automatiskt trycker högerfoten hårdare på gaspedalen, bort från oljudet så fort som möjligt. När så kvinnan svänger in på grusplanen är det med hårt sammanbitna käkar, värkande strupe efter att ha skrikit sig hes den sista kilometern för att försöka få tyst på den hysteriskt gnisslande Basenjin. Med svetten rinnande efter ryggen kastar sig kvinnan ut ur bilen och försöker med en snabb profylaxandning få kontroll över sina aggressioner. Ett perfekt läge för att träna hund.

Kvinnan öppnar hundburen och Berit stannar kvar darrande av upphetsning. Japp, hon stannar kvar tills kommandot hopp ut kommer!!! Hur kvinnan åstadkommit det är en hemlighet. En riktigt rastypisk lång smal nos har inte Berit utan nu för tiden har hon en mer trubbnosig variant av Basenji. Det är den sista skälvande sekunden som förare och hund har kontakt. Berit flyger ut och gör en snäv sväng till vänster, kastar sig framåt i kopplets fulla längd och skyfflar med alla fyra tassarna samtidigt grus i kampen att komma iväg. Kvinnan rycker till och Basenjin gör en snygg båge i luften, landar och fortsätter oberört med fyrhjulsdriften fortfarande inkopplad nu mot höger sida. Efter den obligatoriska kissrundan med inbakad höger och vänster luftsväng är nu ekipaget nere på planen.

En onsdagskväll på planen är som poesi. Här finns allt. Hundvärldens Mohammed Ali stegar självmedvetet mot den utslängda apportbocken. Kraft och smidighet i ett, strålkastarljuset reflekteras i den släta blanka pälsen. Intrycket störs något av att hunden är så hjulbent att hela planen syns mellan bakbenen. Nere vid agilityhindren glider korta kompakta bestämda hundar, lätta som löv. Dessa är fyllda av finsk sisu och ställer krav på hövligt bemötande vilket inte är Berits starka sida. Hunden som Citroen byggde sina bilar efter smyger förbi. Enda hunden som har höj och sänkbara ben. Den stirrar uppfordrande runt om, något som behöver vallas in eller? Det rycker lite under den vågiga pälsryggen, kroppen är ständigt på språng mot nya uppdrag. En blink från föraren och momenten är redan klart. Ett taktfast tramp hörs i gräset. Hunden som söker och finner vilsna pensionärer, fångar bovar med höger tass och hitta stöldgodset med vänster. Hunden som likt James Bond inte ens blir rufsig i pälsen under hjältedåden går förbi, helt koncentrerad på sin förare. Tätt tryckt mot de grönklädda benet, nogsamt aktade tassarna för de gortex klädda fötterna vandra paret iväg mot nya hisnande uppdrag. “James Bond” hundägare känns ofta igen på sin väl genomtänkta utrustning, t.ex Helly-hansen, Fjällräven, Haglöf, Gortex. Sist men inte minst, hundvärlden velourman, trygg men ändå känslig. Tjusarlockar ringlar sig över den trygga breda ryggen. Den ständigt viftande svansen och höjda blicken visar att föraren vid sidan är den som håller i kärleken och underhållningen för kvällen. Under tiden kvinnan insupit skönheten i hundägandet stressar Berit vidare. Djuret börjar gräva en grop, tuggar på grästuvor från gropen och gnäller.

Rusar runt framför kvinnan så långt kopplet räcker i ett slags kinesiskt skrivtecken som i Kina förmodligen skulle betyda “jag har fotsvett”. Kvinnan försöker jobba med gamla väl beprövade metoder men allt faller. Eftersom Berit lärt sig ducka fungerar inte knytnäven, godispåsen kan hålla intresset vid liv, men bara en sekund. Minsta rop, boll, bus eller skall från någon hund så är kvinnan glömd. Sist försöket till träning på plan innan snön var en verklig rysare. Berit kunde överhuvudtaget inte koncentrera sig då hon upptäckt att något mörkt, okänt följde henne i hälarna vart hon än gick. Kvinna försökte upprepade gånger med ett milt struptag och en väsning i basenjiörat förklara situationen.
- För helvete Berit, det är din skugga!!!!
Den förklaringen gick inte hem.

Kvinnan tittar med trånande blickar på den taggade James Bond hunden med hopp/apport i militärisk precision, velorumannen med den underbara kontakten, Mohammed Ali hunden med en bit apport stickande ut under hängläppen. Ack ja, kvinnan stuvar in Berit i buren, kör i från planen och upplever på nytt ett ihållande skärande läte från hundburen.

Efter en kväll på klubben brukar kvinnan överväga under hemfärden om hon inte skulle
begrava kräket i flishögen vid Väjafabriken.

Mycket skit och med råtta i frack på hundutställning.

Det är viktigt att vara förberedd på det du tänker köpa eller har köpt. Kvinnan läste noga faktaboken om Basenjis skriven av en erfaren basenjiuppfödare. Inga problem att få valpen rumsren, bara ägaren är uppmärksam. Då gjorde kvinnan misstaget att tänka, inget problem med det. Tidigare schäfervalpar har inte varit svåra att få rumsrena. Bara konsekvent bära ut valpen jämt, jämt, jämt.

Visst, vad kvinnan inte förstått men snabbt upptäckte var att det är stor skillnad på en schäfervalp med päls och en strutslort utan. Berit kom hem när det var 20-25 grader kallt ute. Inte kan en Basenji med självaktning pinka ute i denna kyla. Berit pissade inne. Kvinnan bar ut henne jämt, jämt, jämt. Berit pissade och sket inne. Än i dag är familjen evigt tacksam över att valpen hade den finaste fungerande mage någon skådat, trots att den stal och åt allt
som överhuvudtaget gick att svälja. Läs valpens signaler och bär ut den så fort den verkar orolig eller går runt och snusar. Den iden har fungerat i familjen sen tidigare. Strustlorten var i det närmaste signallös. Utan uttryck med svarta tomma ögon. Ibland tittade hon på oss, blinkade en gång och gick sen och sket en välformad prinskorvsliknande skit under vårt skrivbord. Visst blinkade hon innan men skulle vi bära ut henne varje gång hon blinkade fick
familjen anställa ett fotbollslag som skulle kånka valpen in och ut. Efter att ha varit konsekventa, signalfixerade och torkat piss och prinskorvsskitar tröttande familjen. Kallt ute eller ej, nu skulle hon göra ifrån sig ute, punkt slut. Kvinnan laddade med varma kläder och bar ut valpen, sa med glad röst, nu pissar du eller så kramar jag ur dig, välj själv. Berit gjorde som vanligt, konstaterade att det var för kallt ute för att uträtta sina behov. Hon vänder och
styr kosan inåt rastplats skrivbord. Kvinnan parerar vid bron och bär ut valpen. Berit vänder, kvinnan bär ut igen. Efter tre vändor har valpen förlorat tålamodet. Berit vänder sig om och utstöter klassiska västafrikanska svordomar som i kvinnans öron låter som morrningar. Familjen gav sig inte. I fortsättningen stod den som rastade valpen kvar på bron och parerade med foten. Tur att årstiden krävde skor då Berit övergick från från västafrikanska
förbannelser till att anfalla den fot som stod mellan henne och stugvärmen. Frågan är om vi fått fortsatt förtroende om uppfödaren sett oss stående med skoterkängor fösande tre kilo frysande hundvalp från bron?

Hundutställning, visst skulle familjen på hundutställning med Berit. Kvinnan utställningstränade Berit på strykbrädan och fick henne att stå stilla. Även koppelträning la kvinnan stor möda på. Visserligen hade Berit efter fyra månaders träning inte fattat hur kort
egentligen ett koppel är, utan hon utförde varje promenad en slags solfjäderformad dans framför kvinnan. Kvinnan försökte skapa kontakt genom rösten, godis, kroppspråk, svordomar och till sist den ultimata lösningen. Kraftiga reptilhjärneåtgärder, i Bollsta
utövades flera gånger om dagen kast med liten Basenji. I allafall tänkte familjen att det är nyttigt för valpen att umgås med andra hundar och att skutta runt med en valp i hambotakt i
utställningsringen kändes inte så förfärligt. Kvinnan var lugn och samlad, Berit som anser sig vara fullt kapabel att ta vara på sig själv har aldrig några problem med nya miljöer. Hon hade
varit på hundutställning i hela sitt liv ansåg hon själv.
Allt gick bra. Berit gick vidare till stora ringen och skulle med åtta andra valpar tävla om utställningens vackrast valp. Eftersom Berit uppfört sig fantastiskt bra i ringen fick kvinnan för sig att utställnings träningen i hemmet gett resultat. Men ack vad hon bedrog sig. När Berit kom in i ringen så visade det sig att någon illasinnad person lagt ut tre hundmatsäckar till de tre bäst placerade valparna. För Berit var dessa säckar det enda som stod mellan henne och svältdöden. Från att ha uppfyllt rasbeskrivningen och rört sig med en gasell liknande elegans förvandlades Berit till
en grävling. Hon blev fullständigt blockerad av vittringen och åsynen av hundmaten. Trots en kraftfull korvmuta så kastade sig Berit ner på marken och drog mot hundmatsäckarna under
tiden hon naturligtvis fick luftstopp och utstötte grymtande, snörvlande avloppsliknande ljud. Kvinnan arbetade febrilt med att dra upp fyra kilo matfixerad Basenji men hon låg som en
nystuken ryssmössa mot marken samtidigt som grus sprutade bakom alla fyra tassarna. Eftersom vi var på hundutställning och inte grävlingsbedömning fick vi lämna ringen och åka
hem och växa på oss. Berit själv tyckte hon hade en helt underbar dag. Hon fick massor av korv, träffade en massa hundar som hon med sitt snabba signalsystem som ingen annan hund tyvärr hinner svara på försökte få kontakt med. Berits oförmåga till att signalera med andra hundar är ett stort problem. Hon signalerar vänskap men får inte tillräckligt snabbt svar och övergår till att köra
stora skitstöveluppvisningen i förebyggande syfte. Det står så i boken om Basenjis, visserligen tror kvinnan att Berit är en skitstövel direkt, men vem vet? Man skall nog vara av rasen buddisthund för att det inte skall klia i tassen att stampa på henne när hon kommer med hög svans, ståndöron och stela rörelser.
Redan vid ingången hittade Berit en kraftig,
bred blank rottweilerhane med kraftig nos och hängade läppar. Berit blåste upp sig och ställde sig nedanför rottisen, tittade upp och började låta som temat ur motorsågsmassakern. Först såg hundstackaren ut som ett frågetecken, han la huvudet på
sne och tittade ner på varelsen under honom. Sen precis som när vi drar upp persiennen på morgonen, började båda läppsidorna röra sig sakta uppåt och blottade en uppsättning tänder som i storlek påminde om Berits mellanhand. Samtidigt började ett vulkanutbrott någonstans i den imponerade kroppen. Kvinnan förpassade snabbt Berit därifrån och försökte tala henne tillrätta men Berit vidhåller sin ståndpunkt…..Seger eller döden. Sista
minnet av utställningen är en whippetägare som hade en typiskt anorektisk metallicgrå whippet med tättsittande ögon och lång nos. Hundvärldens Björn Borg, fast skallig. Whippeten var väl inbyltad med en lysande scarfs runt magen som avslutades med en liten
rosett på ryggen. Kvinnan informerar snabbt whippetmatte att Berit inte är trevlig. Trots varningen går whippetmatte och släpper fram detta inbyltade benrangel till Berit och utbrister
käck - Titta en råtta i frack! Som en blixt från klar himmel gör Berit tre snabba utfall runt skallen på whippeten, samtidigt som hon låter som ett uppretat bergslejon. Whippeten fick inte en skråma men bleknade kraftigt och var vid bortförandet antikvit till färgen, dock behöll i allafall den röda scarfen sin glada färg. Den matchade lätt whippetmattes ansiktsfärg vid avmarchen. Från ringtränad hund till grävling, från grävling till råtta i frack för att slut som
bergslejon. Det är mycket med det jordiska vid utställningar.

Nästa gång tänker jag berätta om hantering av hund….eller….ohantering kanske

Puff och julen

Puff är en alldeles “vanlig hund” som bor i en alldeles “vanlig familj” som består av Puff, husse och matte. Puff bor i ett hus där han har en egen skön hundbädd, får promenader tillsammans med främst husse och springer lös och jagar en boll när husse är på lekhumör.
Så inträffar julen. Puff får en lite orolig känsla när han ser allt som helt plötsligt händer i hemmet. Husse och matte är mer rörliga än vanligt och har lite mindre tid för långa promenader. Det kommer ett träd i vardagsrummet, det ser iallafall ut som ett träd men luktar
ingenting. För säkerhets skull provar Puff att kissa lite på det som inte luktar men det hände ingenting annat än att matte blev högljudd.

Så plötsligt luktar hela huset människomat, det kommer många människor och det blir högljutt och rörigt i huset. Något som också är ovanligt är att det finns korta typer som springer fort, viftar med armarna och har lite gällare röster än husse. Dom klappar och pratar med Puff men han känner sig inte bekväm med att dom är så nära och har sina ansikten nära hans nos. Han drar sig tillbaka till sin bädd för att få lugn och ro men dom korta typerna följer efter. Han får en filt över sig och en kort typ klappar och pratar hur länge som helst. Det blir väldigt varmt och Puff blir mer och mer obekväm. Rätt som det är kommer det in någon som alla verkar bli stressad över, eftersom alla höjer rösterna ytterligare. Den som kommer har ett stelt kroppsspråk och Puff får inga signaler överhuvudtaget från vad det nu är som kommit in. Han gör sitt bästa för att larma och försöker skydda sin flock men husse tar tag i honom och han får sitta i koppel inne. Något han aldrig behövt göra förrut.

När det blir lugnare och vad det nu var som kom har försvunnit kan Puff gå runt i huset igen. Han har sett att de korta typerna har tagit någon från en låda på rumsbordet. Han går dit och tittar vad de gör och han får en bit mat från lådan av en av de korta. Så väldigt gott var det väl inte men de korta typerna och de andra som är i huset verkar tycka det är gott för alla plockar i lådan. Nu när det äntligen verkar bli lite lugnare passar han på att ta några fler bitar
mat ut lådan på bordet.

Puff går och lägger sig i korgen. Husse kommer och hämtar Puff för kvällskissen. Puff känner sig inte pigg och är lite vinglig men husse upptäcker ingenting. Äntligen har det blivit som vanligt igen i huset, det är tyst och tomt när alla människor försvunnit. Husse känns inte som vanligt utan är lite vinglig han också och låter inte som han brukar. Det gör Puff lite orolig men husse och matte går och lägger sig så Puff går till sin bädd. Han känner sig ännu
mer vinglig och det dunkar hårt i bröstet. Magen säger att det är dags att gå ut och göra nummer två. Puff försöker få husse att fatta att han måste ut och att det känns väldigt stökigt i magen. Husse sover hårt, Puff känner att NU måste han göra nummer två. För att få det så likt som gräset han brukar gå till så söker han upp den lurvigaste mattan i huset, och där kan han lägga iväg rejält med nummer två. Magen känns lite lugnare men han känner att han
fortfarande inte mår bra. Puff går tillbaka till sin bädd och lägger sig ner för att fundera över livet och måendet i allmänhet och om han behöver göra flera nummer två.
Julfriden lägger sig över huset.

Ja, inte vet jag hur alla firar jul. Att “vara snäll” och låta hunden delta i julfirande kan vara väldigt stressigt för en känslig/lättstressad hund. Jag är fullständigt övertygad om att hunden skiter fullständigt i om det är jul eller inte. Kommer det mycket folk kan det vara skönt för hunden att få en egen vrå dit inga gäster når utan det är lite tyst och lugn. Något som kan vara en känslig fråga är gäster som säger att deras barn är “hundvana”.
Jaha, vana vid grannes tax som dom säger hej till? Eller hundvana som att alltid få krama mormors labbe? Vad är min hund van vid? Man kan som hundägare vara väldigt tydlig med att låta hunden vara ifred och har man då gett hunden ett lugnare ställe att ligga så blir det enklare att förklara att ingen rör hunden när den ligger ner.

Choklad och vindruvor har väl ingen undgått förstått att det inte är bra för hunden och kan vara direkt dödligt. Jodå, men vi är generösa med mat, fika, godis under helgen och det kan
lätt bli för mycket för av allt för både folk och hundar. “Snäll” är man inte om hunden får “smaka” och det kan sluta med en hund med dålig mage.

Jag tror att hundar är vanedjur och mår bäst när allt är som vanligt runt dom och deras flock. Att göra om hundar till människor med våra behov är lätt gjort men inte i hundens bästa.

Men oavsett hur du firar din jul och hur du låter din hund fira sin jul så….

En riktigt god jul och gott nytt år!!

Doris

Tankar runt grisen som fes.

Det finns alla sorters djur och alla sorters ägare som alla har en föreställning om hur det kommer att bli att vara djurägare. Ibland blir det inte som man planerat med livet.

Har ni hört historien om grisen som fes väldigt illa? Det hela började med att en kvinna så gärna ville ha en liten gris. Hon hade träffat flera grisar och alla var så trevliga, runda och mysiga. Efter att ha tittat på flera olika smågrisar och funderat länge på vilken liten gris hon ville ha, så bestämde hon sig för att våga köpa en alldeles egen gris. Kvinnan såg fram emot att få hem sin fina gris. Hon föreställde sig att hon och grisen skulle göra så mycket tillsammans och de skulle träffa andra grisar som hennes gris kunde leka och ha roligt med. Kvinnan såg fram emot att få nya vänner och få visa upp sin fina lilla gris.

Så kom dagen då hon äntligen hämtade hem sin lilla gris. Han var så trind och rosa, alldeles underbar och kvinnan döpte honom till Nöff. Kvinnan var noga med att göra allt rätt, så Nöff fick vaccinationer, blev försäkrad och fick massor av grislämpliga leksaker. Nöff var en aktivt gris och när kvinnan fick besök så bökade han hårt mot besökandes ben och när han gick upp i aktivitet så kom det en liten grön pust av illaluktande fis från hans lilla rumpa. Kvinnan var lite bekymrad över hans beteende men alla vänner sa att det skulle växa bort och att hans bökade på deras ben var bara på lek. Men tiden gick och hans beteende växte inte bort utan han blev mer påstridig och hans lilla rumpa släppte ifrån sig mer och mer illaluktande gröna pustar. Nu började kvinnan vänner bli lite trötta på Nöff. De föreslog att kvinnan skulle ta tag i honom och visa vem som bestämde. Vissa vänner kallade honom bortskämd och att han tagit kommando i hemmet. Hans illaluktande gröna pustar berodde enligt hennes vänner på att kvinnan gav honom fel mat.

Kvinnan kände sig olycklig och funderade ofta på vilka fel hon gjort under tiden Nöff vuxit upp. Hon tänkte att det skulle vara bra för henne och Nöff att träffa andra smågrisar. Det fanns en stor lägda i staden där smågrisar och deras ägare träffade och umgicks under det att grisarna bökade och skuttade runt. När kvinnan kom dit och Nöff såg alla de andra grisarna grymtade han högt och bökade runt så jorden skvätte runt honom. Ju mer han stökade runt, ju värre blev också den gröna illaluktande pusten han släppte ifrån sig från sin lilla rosa rumpa. De andra grisägarna tittade undrande på Nöff och när de kände hur det luktade runt honom drog de sig lägre ner på lägdan. Ingen av de andra ägarna pratade med kvinnan då de inte ville komma i närheten av den bökande illaluktande lilla grisen.

Men skam den som ger sig. Kvinnan tänkte att det var nog för att det var första gången som Nöff betedde sig som han gjorde. Bara han blev van med omgivningen och de andra smågrisarna så skulle det gå så mycket bättre. Så kvinnan åkte till lägdan där alla samlades flera gånger..

Men nu hade de andra ägarna lärt sig hur det blev när hon och Nöff kom så de höll sig på behörigt avstånd. Kvinnan började skämma över sin fina Nöff som hon egentligen älskade så mycket man kan älska en liten rund rosa trind gris. När hon och Nöff var hemma så var han en liten go och snäll liten gris som visade att han älskade sin grismamma. Eftersom hon skämdes och kände att hon inte egentligen klarade av att vara en duktig grismamma, var det svårt att ta kontakt med de andra grismammorna. De som hade lugna grisar som inte bökade runt så hårt eller luktade illa.

Tillslut en dag, när kvinnan var på lägdan kände hon att det här går inte. Hon räckte inte till, hon klarade inte av att ta hand om sin gris på rätt sätt. Hon dög inte. Kvinnan stoppade in Nöff i bilen, öppnade framrutan så hans gröna pustar skulle vädras ut. Drömmen om att få nya vänner, drömmen om att ha en liten trind gris som skuttade runt med de andra grisarna skulle aldrig bli verklighet. Hon åkte hem med en molande värk i bröstet och tårarna rinnande.

Ja, trist historia, men visst, det är hittepå alltihop.

Visst finns det individer som inte passar in. De kan vara för glada, för utagerande, för skälliga för att riktigt stämma in i rent allmänt. Hur bemöter vi de som inte är inom den ram vi tycker är normalt beteende. Hur pratar vi med den förare som vi upplever har en hund som är utanför ramen. Vad säger man och hur säger man det? Kan jag stötta och underlätta för förare och hund på något sätt?

Jag har inget klart svar på de frågorna men jag tror att inte göra någonting är det sämsta. Ingen behöver känna att man skall lösa alla frågor och ta hand om allas bekymmer. Ibland kan ett enkelt hej räcka långt. Sen kan man ta resten därifrån.

Jag hör “vän av ordning” som säger;
-Man måste väl .....
-Man får väl ....
-Man kan ju inte......

Jodå, visst finns det många förare som är drivna och orkar kriga men inte alla. Vi har alla olika förutsättningar men alla har samma drömmar.

Jag, och jag tror många med mig, har någongång åkt från klubben i tårar efter att allt gått käpprätt åt skogen. Vi kan väl tillsammans försöka stötta varandra så det blir färre som åker hem med känslan av att inte duga som förare.

Som vanligt påminner jag om att det är väldigt nyttigt att älska sin hund så det värker i hjärtat.
Doris

Lite funderingar om sanningen och hur sant är sanningen egentligen?

Jag önskar att alla medlemmar ser oss i styrelsen som levande klagomurar som vandrar runt. Är det något du tycker är fel, någon som behandlat dig på ett sätt som inte känns ok. Händer något på klubben som inte känns bra. Säg till oss i styrelsen. Jag tycker det känns bra när någon haffar mig och har “kräkmöte” om något som inte är bra. Det sämsta alla gör är att göra som vi svenskar är så bra på. Att gnälla i lönndom. Det ger ingen effekt utom en negativ effekt på din hälsa om det pågår en längre tid.

Med det innebär inte att allt som klagas på åtgärdas eller ens tas upp som ett problem. Jag tar ingenting som berättas för mig direkt till åtgärd/inköp/borttagande/eller “nu jävlar läge”. Utan alla åsikter är naturligtvis viktiga för personen och ska respekteras men det innebär inte automatiskt att det är den enda åsikten i ärendet, utan man kanske måste titta på saken från flera håll.

Är ni med? Nej, självklart är min åsikt om problemet sanningen och det ska åtgärdas, helst igår!

Har ni hört berättelsen om de tre blinda visa männen och elefanten? Finns i olika versioner på nätet.

Tre blinda vise män hade aldrig träffat en elefant. Nu fick de möjlighet att träffa en elefant och alla tre var spända på hur djuret skulle se ut. En av männen stod och fick röra vid snabeln. En annan man stod vid sidan och tog i sidan på djuret. Den sista mannen stod längst bak och fick röra vid elefantens svans.

När männen sen träffades och berättade om sin upplevelse av att röra vid elefanten. Vad tror ni att dom berättade för varandra? Alla hade sin upplevelse utifrån vart dom stod runt elefanten. I stället för att lyssna på varandra och få ett annat perspektiv så stod alla tre på sig att de hade sanningen och den enda sanningen för det var deras upplevelse. Läge för dålig stämning bland dom kan man lugnt säga. Så kan det vara ibland att vi får information som innehåller sanningen men kanske inte hela bilden utan en bit av sanningen. Vi måste titta över hela situationen innan vi kan säga att vi vet och kan.

Alla nu som tar på sig foliehattar och funderar över vad som hänt på klubben eftersom jag skriver detta kan andas ut. Vad jag vet är det lugnt och detta är ingenting som har sin grund i någonting som har hänt. Det är sanningen, min sanning i alla fall.

Vi skulle behöva ta efter vissa kloka hundar. Dom hittar något som verkar spännande, luktar och gör en bedömning. Väljer sen att endera pissa på det och gå vidare eller så glufsa i sig det dom hittat. Vi kanske behöver lukta mer innan vi väljer att glufsa.

Sen är det alltid tillåtet att älska sin hund så det värker i hjärtat.

Doris